Det är bara olyckliga och människor med ångest som bloggar, eller?
När jag började skriva så var jag full av ångest och var djupt olycklig då min älskade bror hade gått bort, så det påståendet stämde då ialla fall på mig. Använde bloggen som en terapi för att få ut mig det som jag hade inom mig och för att få skriva av mig. Jag tror att det hjälpte mig en del i mitt sorgearbete, kanske.

Nu sitter jag i en husvagn från sent sjuttiotal strax intill en magisk fjord mitt i Norge. Jag hör mina tre älskade familjemedlemmar snarka så där mjukt och avslappnande som bara jag inte kan. I mina öron sjunger Plura för mig och jag känner en oerhörd lust att göra något av mitt liv.

Eller är vår strävan att alltid göra något anar en sjukdom likt cancer som aldrig slutar sig att äta sig in i vår kropp, en svulst som när som helst hotar att börja växa och ta över vårt liv?
Jag vet inget, jag kan inget och jag hoppas endast på en bättre  morgondag, Jag kan inte leva nu jag lever bara i framtiden. Vad händer i morgon om en vecka, nästa månad , om ett år, om tio år? Carpe diem, så förbaskat löjligt, vem fångar dagen? Inte jag ialla fall. Hur gör man det? Lever som denna dag vore den sista, det vore ju smart om man skulle leva i ett par tre kanske fyre decenium till? Då skulle en dag i carpe diems teckén få efterverkningar i kanske 40 år till. Rätt dålig reklam——-fånga dagen idag och lev i misär resten av livet. Det skulle inte vara lika lätt att sälja in. Eller?

Vem har levt bäst? En dag som kung eller sjuttiofem år som medelsvensson, vad är bäst? Vad är roligast? Vad spelar det för roll bara man är nöjd med den man är och vad man gör.
Jag själv har kastat många ok efter vägen och känner att varje dag blir lättare möta och livet blir bättre och bättre, detta kan faktiskt till viss del tillägnas Pierre eftersom hans bortgång (jag klarar inte av att skriva död, det är ett så vedervärdigt ord som inte vill använda.) blev en vändpunkt för mig i  mitt liv.
Det som inte kunde hända, hände, det som inte fick ske, blev ett faktum, han som inte fick gå bort, försvann.

Livet tog en ny väg, javisst, rakt ner i avgrunden, i 180 km/h ner i en avoppsbrunn utan botten.
Där ner med känslor av skuld, ansvar, SAKNAD, sorg och andra känslor som man inte kan sätta ord på så tog jag tag i något som kan liknas vid ett vattensjukt halmstrå.
Halmstrået fick mig att sakta av farten nedåt och tillslut börja sträva uppåt.

Vetskapen om en människas värde fick mig också att förstå mitt värde, om blott så litet så har det  dock ett värde.
Att förstå sitt värde är nog den svåraste värdering man kan ta sig till, sällan blir det rättvist, ofta för lågt, ibland för högt.

Men den enorma sorg och smärta som en persons bortgång får oss att känna betyder ju faktiskt att denna människa hade ett värde, och att förstå detta själv är en bra början till att må bra.

Kanske carpe diem är rätt ok iallafall men om man gör det till sitt eget carpe diem, inte till andras föreställning av vad det ska  vara.

Nu när jag skriver så mår jag riktigt bra, jag saknar förståss min lillebror och sorgen kan komma över mig som en slägga ibland men jag uppskatttar det jag har mera nu. Min lust att göra något med mitt liv kanske resulterar i att jag säger till en vän att jag uppskattar han, ett high five med elvis, en kram med bianca en puss på min fru, det räcker gott eftersom det är mitt carpe diem.

En alldeles underbar kväll

Om inte om fanns hade det faktiskt kunnat varit det… om inte om fanns skulle Pirre varit här med mig…om inte om fanns hade han suttit här med
 mig och tiitat ut över den underbara utsikten som sakta försvinner när mörkret gör sitt intrång i ljusets rike.
Om inte om funnits så hade din gitarr och ditt underbara skratt sakta ekat ut över bygden…..

”Som ett monument av tid jag spart”

Allt har en mening sägs det men jag är inte troende på det budskapet…..om allt hade en mening så vill jag gärna veta vad meningen med att du inte är här i kväll är….den som kan berätta det för
 mig är riktigt duktig, eller en bra lögnare…..

”this is the morning show”

Varför saknar jag det jag inte har medans jag inte uppskattar det jag har?
Det måste betyda på en dos enfald, en dos dumhet och 4 doser….idioti……eller är jag inte ensam…….
hela världen verkar sträva efter nya saker att uppnå när vi i egentligen bara vill vara lycklig,,,,,,,,,

”snälla gud låt mig vara en lycklig idiot”

Varför kan jag inte bara nöja mig med det som är….varför måste det alltd bli bättre?
Shit vad jag saknar min bror……min bror och min bäste vän…….kunde du inte bara förstå att du dög bättre än alla? Att du var älskad….?
Jag har 5 andra underbara syskon som jag älskar men jag saknar min bror som jag inte får….kan…….älska annat än via enkelriktad kommunikation…..
Jag har en underbar familj som är mitt allt…….men jag saknar pierre för utan han är mitt liv inte komplett…..

”She took a dance with the silence”

Tack Peter att du orkade ta dig igenom alla låtar Pierre skapat och fick ner de på en CD, så jag efter ett halvår kan lyssna på hans otroligt bra låtar.

”The old man smokings his cigar”

Snart…så snart mitt och marios liv kommer att få så mycket tid över att vi kan lägga ut CD:n och andra saker så kommer Ni att hitta detta på www.aboutajuly.com
Lyssna på på hans musik……låt inte hans röst någonsin försvinna…..tänker vi på Pierre finns han……han finns i våra hjärtan….glöm inte han……

Sitter i min lillenbrors lägenhet, så där lite småfrusen och Pluras stämma genljuder rummet. Vi har varit ut till graven idag.  Det var vackert, så där vackert det kan vara på en kyrkogård när januarisolen smäktar sina sista strålar mot den knastertorra snön. Ett år har gått och hur än man försöker så kommer han inte tillbaka……det funkar inte så. Livet borde ha en ctrl z knapp där man kunde gån in och ångra när något har gått riktigt fel. Som man kan göra i datorn….men livet fungerar inte så, livet går vidare hur vi än försöker se tillbaka. Oavsett rang, ras eller status så är livet omutligt, vi kan inte köpa oss fria från dess regler.

Reglerna är enkla men inga undantag tillåts. Du får ditt liv och du får göra vad du vill med det, det enda livet kräver är att du en gång lämnar tillbaka det. Pierre levde sitt liv och lämnade det tillbaks lite för tidigt men det skall inte få oss att glömma det han gjorde för oss. ALLA dessa fantastkiska stunder som vi fått njuta med han, alla leenden, alla skratt. Allt han gett oss har han inte gett förgäves, det ligger kvar hos oss tills vi en dag lämnar tillbaka det som var oss givet.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min lillebror, min bästa vän och tvillingsjäl. Jag minns och jag ler…..jag skrattar och jag njuter av den tid jag fick med han. Ibland grinar jag när jag tänker att han inte finns längre men det övergår till ett leende eftersom jag vet att han skulle vilja ha det så och så får det bli.

Björnebrygden är snart slut och Plura sjunger ”i kväll ska jag bli full för kärlekens skull” och det är vad som kommer att hända ikväll.  Ikväll ska jag och Jimmy ut och bli fulla för för kärlekens skull, för Pierres skull.

Snart är det ett år sedan min lillebror gick bort. Många har sagt att det tar minst ett år för att bli människa igen när en nära har gått bort. Jag kan bara instämma. Sakta men säkert, men med mycket oregelbunden karaktär så börjar man återfå livsglädjen igen, vissa dagar är man nästan som man var förut.
Konstigt nog måste man uppleva det för att riktigt förstå det, eller det kanske inte är så konstigt. Någon vecka efter Pierres död snackade jag en bra stund med en kille som heter Erik Brodén, en riktigt duktig musiker som spelar ofta på Svanbacken. Hans far hade gått bort ca: ett år före Pierre. Han var den första som gav mig någon form av ”jag vet hur det känns” känsla som jag verkligen kunde ta in. eftersom jag alltid varit rädd för att min pappa skall gå bort så förstod jag att han visste vad han talade om när han berättade om sin pappa som alldeles för ung helt plötsligt gick bort. Han sa att de enda som stämt vad många hade gett som råd var att det tog minst ett år innan man kunde leva på riktigt igen och att man måste härda ut för att det blev bättre. Inte så att ett år var en magisk gräns men att man måste räkna med att den läkningsprocess som sorgen behöver för att hjälpligt sy igen de hål av smärta man har tar tid. När hålen är igensydda finns där ärr kvar och de går aldrig bort men hålen är tilltäppta. Detta kan jag också stryka under på. Fler och fler känslor som varit borta sedan länge dyker upp…..framtidstro…….engagemang……..hopp…………
Jag talade med pappa för någon dag sedan och jag ringde väl inte av nån anledning, till min förvåning så var pappa för några minuter den gamla pappa som jag lärt känna, han hade fått tillbaka den där optimismen som bara en svårt desillusionerad person eller en vanlig petersenare kan känna. Tänker på en teckning som pappa hade för att motivera sina säljare när han var säljchef någon gång på det glada åttiotalet.
Teckningen föreställer en säljare som har foten i kläm mellan dörren och dörrkarmen och den stackars kunden försöker frenetiskt att stänga dörren men foten sätter liksom stopp.

 
Så var min pappa för ett par minuter igen nu och jag kunde inte låta bli att dumflina hela vägen hem från butiken.  Hoppas, hoppas verkligen att sorgens hål läks igen så att livsglädjen stannar kvar inuti oss, ärren är kvar som en påminnelse om hur mycket våra liv är värda för våra nära och kära.

Snön ligger vit på taken och en tid för att ta hand om varandra är kommen.

Oavsett om man som jag inte firar jul på det traditionella sättet eller firar likt familjen griswald i ”Ett päron till farsa” filmerna så är med med en en sorts gemansam folkrörelse med inblandning av kommers, kaptalism, traditioner och en gnutta empati.

Jag har en teori att vi människor gärna någonstans inne i oss vill göra det som är rätt men vi slåss mot andra kanske starkare känslor som kan inordnads under själviskhet. Under jul är det viktigt att tänka på de som har det lite sämre än oss. Insamlingar till hemlösa, svältande barn och andra som har det svårt slår rekord under denna tid och det är medel som säkert är väldigt välbehövliga till dessa. Men..jag vill inte på något sätt kritisera de som ger under jul men det jag undrar över är om vi genom att fokusera denna ”att tänka på andra” mentalitet till några veckor i slutet av varje år så kan vi köpa oss fria från våra skuldkänslor under resten av året?  Samhället har ställt upp sociala regler och det är bestämt att under jul skall vi vara extra givmilda mot andra. Jag kan tänka att man lurar sig själv lite med detta tänkesätt.  Självklart är det viktigt att ge till olika organistioner som försöker göra livet lättare för de mindre bemedlade men tänk om vi skulle ta hand om varndra under hela året och tänka mer på våra nästa varje dag. Då kanske antalet utslagna skulle vara mindre och om vi lade pengahungret åt sidan ett år kanske vi skulle kunna ge länder i afrika större möjligheter att själva komma på fötter.

Jag är en lika god kålsupare som alla andra och detta är kanske mitt sätt att få bort en del av skuldkänskorna man har när man kunde gjort mycket mer för andra människor.

Vet inte hur man korrekt översätter denna låttitel men för mig är det med darrande läpp jag lyssnar på orden och sedan hör hur den ångestladdade musiken sätter igång.

Hur konstigt och jobbigt är det inte att låtar och texter påverkar oss på alla dess sätt.
Denna låt var i mitt huvud ständigt för ungefär ett år sedan, och jag var väl som nu lite vinterdeppig och låten är väl inte precis munter. På lördag kväll 3 dagar innan Pierre dog så mailde jag över denna låt till han, satt och tyckte lite synd om mig själv och ville ha nån att dela känslorna med. Då visste jag att han kunde känna det jag kände och vi behövde inte prata för att att förstå varandra, en låt räckte.

Efter den 30 januari 2008 gnolar jag längre inte på låten, så fort den dyker upp i mitt sinne så tränger tårarna ut från mina små små fiskögon. Låten är normat ett dyster sång men för mig är den i princip olyssningsbar då mina känslor fortfarande efter snart ett år löper amok när jag tänker på den eller hör den.

Jag skall göra ett försök i kväll, lägger ut en länk på bloggen till den.

Livet går vidare, jo det är sant men inte på samma väg eller med samma fordon. Livet blir inte som förut är mer rätt, bra fucking mycket tristare och med mer tårar än innan.

Pierre skrev alltid i slutet av sina mail…..lev å må…och låt den stå…..

Varför kunde han inte bara ha fortsatt med det?

http://www.youtube.com/watch?v=Jp2G4U2-_3A

Ska du bli som far och mor? (snott från Ebba Grön)
När är man stor? Jag vet inte, och jag undrar fortfarande vad jag skall göra då.
Det är väl så att man bara inte vill inse fakta om att man redan är stor.
Jag har aldrig utbildat mig eller haft ett klart mål med vad jag vill bli utan jag har i princip haft eget sedan jag skrek ut mina sista SUCK på en lövad hövagn runt delsbo centrum.
Härom veckan så kom en av hewals anställda in till mig och frågade om hon skulle kunna få tjänstledigt då hon skulle studera till något som alltid hade varit hennes dröm. Vi är lika gamla (läs unga) och hon skall studera till barnmorska, som jag försod så måste man först bli sjuksköterska och sedan gå ytterligare en utbildning, totalt en 3-4 år. Jag började fundera om man skulle bli stor någon gång och utbilda sig till nåt som man verkligen ville jobba med. Vad skall man då bli? Busschaufför? Lärare? Jag vet inte men dilemmat för mig är att jag är så frukansvärt rastlös, och har svårt att vara uthållig. Ibland när jag tittar ut från kontoret och ser stadsbussarnas outröttliga åkande runt, runt den lilla stadskärnan så tänker jag hur skönt det vore att vara busschaufför, slippa tänka på något annat än att styra runt dag efter dag, när man slutat för dagen så är arbetet slut.  Eller kanske lärare, tänk att få engagera sig i barn och lära dem viktiga saker, det vore säkert mycket mer stimulerande än det jobb jag har idag.

Hon som tog tjänstledigt hos gjorde det hon ville göra när hon blivit stor, jag undar om jag kommer att göra det?  I morrn skall jag åka på en 2 dagars skattekurs, det var ju säkert det man drömde om när man smällde sin första primustub tillsammans med micke eller när man stannade kvar efter gympatimmen för att slå nya höjdhoppsrekord. Men skatter skall betalas och ingen kan leva på att dansa runt i euforisk glädje när man ser det tio meter stora eldmolnet lysa upp delsbonatten.

Bara man har barnasinnet kvar så kan man jobba med vad som helst och man blir nog aldrig stor då, hoppas jag ialla fall. Jag skall nog skjuta några suddigum på läraren i morrn för att hålla vuxenstatusen på stången ett tag till.

Jag ska flytta hemifrån bara för att slippa dig, sa bianca till elvis idag efter det att elvis idoga retning gett önskat resultat.
Det är nånting med storesyrror som gör att man vill reta dem, det är nog så med syskon överlag.

Jag och min storesyrra Jeannette var som hund och katt när vi växte upp, att reta henne vear fantastiskt roligt och faktiskt ganska ofarligt. Man kunde ju inte precis reta storebror, det var förenat med direkt fara för ens hälsa om man skulle drista sig till det. Men syrran var det annorlunda, självklart blev hon arg och vi var som sagt som hund och katt och hade åtskilliga duster, men hon kunde inte vara riktigt dum, man fick inte riktigt vad man förtjänade och det var väl därför man fortsatte.

Bland det mest roligaste bus jag gjorde mot jeannette var jag lade mina exeptionellt illaluktande strumpor inne i hennes kudde. Om man som jag har begåvats med en oerhörd fotsvett så kommer strumporna efter en så där 3-4 fyra dagars användande i ett par addidas gympaskor att mer betecknas som ett kemiskt stridsvapen än ett par strumpor. Eftersom jag kom hem i från skolan tidigare än henne så tog jag helt enkelt och stoppade in dem innanför örngottet och innandör ett litet hål som fanns i själva kudden.

Senare på kvällen när syrran skulle sova så förstod hon inte var lukten kom ifrån, hon kastade ner alla sängkläder på golvet….men inte kudden. Snacka om att jag med världens sämsta pokerfejs gav mig till känna vid frukosten med ett flin som aldrig tog slut.*

Men som sagt var fick jag inte riktigt igen, hon är nog för snäll syrran, och när hon flyttade hemifrån så var hon den som verkligen tog hand om mig och ansträngde sig för att jag skulle få följa med på resor och annat skoj!

Jag tror det blir så med Bianca å Elvis också, bianca kommer ta hand om elvis trots all retning.

Kalla det vad ni vill men jag är för närvarande helt såld på Broder Daniel.
Jag har lyssnat på dem till och från sedan de drog igång som band men efter Anders Göthbergs tragiska bortgång i början av mars så har jag drogat ner mig med deras musik, går inte en dag utan att jag lyssnar på dem, och jag BLIR inte less, fastän allt låter väldigt lika.

I fredags läste jag en intervju med Anders Göthbergs f.d. sambo i en blogg. Eftersom jag som bror till Pierre har upplevt något liknande som hon upplevt så tog jag mig mod att läsa igenom den.
Det är intressant hur två människor som aldrig träffat varandra, kommer från helt olika förhållanden och uppväxtmiljöer kan känna lika. Det som slår mig är att både Anders och Pierre inte kunde förstå och fatta att de var älskade och att det framför allt hade stora förmågor. Jag jämför inte dessa personer inte på något annat sätt än hur deras destruktiva sätt att se deras egna förmågor. Samtidigt som det smärtar mig att läsa intervjun så känner jag att det är tröstande att få höra en annans persons tankar om en liknande händelse som jag varit med om. Bägges förtidiga bortgång kan härledas till impulsiva handlingar i samband med kraftigt intagande av alkohol. Bägge hade drabbats av depressioner som de tidvis också stod uppemot.
Bägge var oerhört uppskattade av vänner, familj kompisar och alla som kom till deras omgivning.

Läs hela intervjun här:

http://www.barstol.nu/fran-forsta-stund-hade-han-en-stor-inverkan-pa-mig/

Eftersom jag aldrig har träffat eller på något sätt känner Anders så utgår min knäpphändiga analys endast av det som jag läst om honom och egna slutsatser.

Hur som helst så var det en smula tröstande (eller jag vet inte hur jag skall utrycka mig) för mig att veta att det finns andra begåvade människor som känner på samma sätt som min mycket älskade bror gjorde.

Här nedan en så finner Ni dagens kloka ord….direkt från youtube…..

http://www.youtube.com/watch?v=c3frpN8jJy0

Detta år, 2008, har varit ett tungt år. Aldrig har döden påverkat mig som den har gjort detta år.
Döden drabbar oss alla utan tanke på rang, utbildning, rykte, pengar eller annat som vi i vår värld tycker är så viktigt. När jag och Palle härom veckan diskuterade om just döden och vilket avtryck en människa gör under en livstid så kom vi fram till att det är verkligen få människor som gör sånt avtryck att man kommer ihåg dem efter en par generationer. Kommer vi ihåg personer som dog i början av 1900-talet, dvs för ca: 100 år sedan? Kommer vi ihåg människor som dog för 50 år sedan? Jag slås av tanken att det som ett barn sade i en av mark Levengoods böcker är mycket mycket sant……”tiden man lever är väldigt kort om man jämför med hur länge man skall vara död”

För mig så slås jag först av en tanke på att det inte spelar någon roll vad vi gör eller hur vi gör det men sen inser jag att det faktiskt verkligen är så. Om vi tid här på jorden är så kort så är väl det bästa att göra något av bra av denna tid. Även om vårt avtryck bara räcker en par generationer så får vi inte fokusera på detta, utan att fokusera på det vi lever i nu. Ta hand om våra nära och kära, göra något gott varje dag, uppskatta små saker……lätt att säga men svårt att ta till sig. Jag har ialla fall förändras under 2008, det känns inte lika självklart längre att få leva och ha hälsan, man uppskattar saker som man inte gjort förut, självklart skulle jag vilja ha detta år ogjort men eftersom livet inte fungerar som en dator där man kan göra en systemåterställning så får man i livet fortsätta och försöka ta med sig lärdomarna till sin fortsatta resa.